Bödel, Skarprättare eller stupagreve

Eftersom min roll i BEC skall föreställa en profoss vill jag gärna berätta om några av mina föregångare. I det norska fälttåget som leddes av Armfeldt åren 1718-1719 hette regementsprofossen Mats Poponen. Han står dock som fältbödel i vissa skrifter. Hälsinge regementet som var med över fjällen, där hette profosserna Mårten Holm, Olof Skytt (avsked 20 oktober 1718 för sin ålder. Var alltså ej med över fjället, hade han tur eller!) och Jacob Egling (död på fjället 3 mars 1719).

Bödel, Skarprättare eller stupagreve

Kärt barn har många namn. Ordet bödel är äldst och kommer ifrån ett germanskt språkbruk. I fornsvenskan sa vi bödhil, i Danmark på medeltiden sa dom bodhäl och i Tyskland sa dom bodel. Skarprättare härrör från tyskans Scharfrichter och ordet kom till Sverige med dom inflyttade bödelssläkterna från Tyskland på medeltiden (typ Jurgen Homuth). även ordet Mästermannen skall ha använts. Men detta syftar på dom tyska bödlarnas kunnande. En mästerman skall ha en viss kunnande av kirurgi och ha erlagt i Tyskland mästerprovet i avrättning.

Helt enkelt ett examensprov med svärd helt igenom korrekt avrättning. Mäster Mikaels gata på södermalm i Stockholm är uppkallad efter en känd bödel som avrättade folk på Stockholms officiella avrättningsplats (Södermalm) Bödelns medhjälpare eller hantlangare benämns ofta under ordet rackare eller nattmannen. Härifrån kommer benämningen "rackarungar" och nattmannen därför det var hans ansvar att under nätterna tömma staden på "latrin" och slakta och bortforsla döda djur. Att vara bödel eller skarprättare var viktigt. Bödeln hängde simpla tjuvar och stympade med yxa. Skarprättaren ansågs mer förnäm än bödeln, han hade av staden blivit utsedd att avrätta folk med svärdet. även folket speciellt adeln tyckte att det var skillnad på avrättning. Det ansågs finare att bli avrättad med att få huvudet avhugget med svärd.

Bödeln var samhällets lägsta yrke, man pratade inte med bödlarna eller drack, åt med dem på krogen där de dessutom fick äta på egna undanskymda platser. Att umgås med bödeln kunde innebära straffpåföljder. Bödlarna var dessutom oftast kriminella personer som hade fått yrket i utbyte till att slippa straffet , ex halshuggning. Antog de kriminella yrket fick de oftast ett kännetecken att man var bödel. Exempelvis ett avskuret öra eller brännmärkning i ansiktet. Bödlarnas bostad låg oftast utanför stadsgränsen. Bödlarna var oftast outbildade personer och därför står det vanligtvis på avrättningsdokumenten inget namn på den som avrättade utan ett kryss framför noteringen avrättad: "X innehawfaren av stadens swärdh". Bödelns klädedräkt var inte svart som man kan kanske tro , utan den skulle ha röda inslag Bödeln i Arboga stad var helt rödklädd till exempel och den berömda huvan var inte obligatorisk. Den var mer ett symboliskt värde för att dölja bödelns identitet.

Men alla i staden visste ändå vem bödeln var. Det röda inslaget i dräkten symboliserade givetvis blodet. Den officiella bödeln visste som regel sitt värde och var allt som oftast giriga yrkesmän. En halshuggning gav 5 daler, en hängning 8 daler, medan en öronavskärning gav endast 2 daler. Mest gav rådbråkning med halshuggning, därefter stegling på en eller flera pålar 15 daler.

Bonus som följde med yrket är att bödeln fick ta hand om den avrättades kläder. En girig bödel var Mäster Cnut i Gävle år 1633 när han skulle avrätta en mörderska. Han vägrade att lyfta ett finger, än mindre en bila förrän han hade fått 22 daler kopparmynt i sin hand. Med tiden blev bödelsyrket mer accepterat, det berättas att när London i England skulle utse en ny Skarprättare på 1800-talet sökte över 1400 personer till tjänsten. Att jämföra med Göteborg som i sin tur hade 8 stycken sökande till samma post vid samma århundrade. Bödelsyrket fick aldrig i Sverige det erkännandet som övriga Norden så sakta fick. Här var det alltid ett av dom lägsta yrkesutövande som man kunde hålla på med. Det var först när Sverige klubbade igenom att man skulle ha Riksskarprättare för hela landet som det någorlunda accepterades.

I övriga Norden och speciellt Danmark så kunde bödeln både vara skarprättare och läkare? Detta berodde på att tidigt i Danmark så kom dom inflyttade Tyska duktiga skarprättarfamiljerna. Till slut dominerade dom hela Danmark med kända släktnamn som Bröchner, Ingerman, Liebeknecht, Wagner, Muhlhausen o.s.v. Det berättas bland annat att den Danske kung Kristian IV:s son Prins Kristian år 1627 ådrog sig en svår benfraktur, som efter behandling av livläkare Henrik Kuster fortfarande vägrade att läka. Bödeln i Gluckstadt kallades in. Henrik Kusters yrkesstolthet fick sig då en törn och han yttrade:

Denna kvacksalvare, vilken är skickad till denna kur är som att sända en åsna till att spela lyra.

Han fortsatte vidare:

Detta mänsklighetens avskum är inte ens värda att kurera och vårda en lus.

Man måste förstå livläkaren eftersom benet förvärrades under bödelns behandling, och ännu värre fick betalt för det 200 riksdaler plus en in och utvändigt förgylld silverbägare. Livläkaren, vad hade han i årslön då? Jo 400 riksdaler på ett helt år! Han var nog rätt så sur. Ni som har följt denna text har redan kommit i kontakt med olika tortyrmetoder som t.ex. brännmärkning, spö och gatlopp, spetsad levande på påle, avhuggning av olika kroppsdelar, hängning och halshuggning m.m. Men här nedan följer ytterligare exempel på tortyr och straffmetoder som fanns och var vanliga i Europa för inte så länge sedan.